Bröder!

Det dög inte med det inre mörker som nutidens prövningar perpetuellt håller oss i: den verkliga hösten är kommen. Stormarnas gny blir allt mer märkbart mot bakgrundsljudet av folkhälsomyndighetens presskonferenser. Soltimmarna försvinner lika snabbt som Amerikats lämpliga presidentkandidater. Fingrarna kring cykelstyret känns kallare än rådande relationer mellan öst och väst, och när mina skosulor prasslande tar sig över ett växande gult stycke av det annars gröna underlaget blir jag påmind om att löven så småningom alltid kommer falla.

Emellertid för den tilltagande kärvheten som vi kallar höst också tankarna till något helt annat än världspolitiska skandaler och ombytliga smittspridningstrender; medan jag lyfter händerna från styret för att värma dem med min nästa jämrande utandning, märker jag också hur lite mer kött på benen hade hjälpt mig att hålla kylan borta från mina knogar; när dagarna blir kortare här i Uppsala, ser jag framför mig desto kortare dagar utanför hembygdens immade köksfönster; samtidigt som jag hör stormarna tjuta utanför mitt rum tjuter min mage desto högre: “Jag vill ha palt!”.

Birkarlars böjelse för palten är mytomspunnen, och alla har vi särskilda åminnelser kopplade till denna maträtt. Jag själv dras tillbaka till barndomen och köket hos Bror och Gördis Engström, morföräldrar till min far, i deras hem i Bodträskfors. Ett hem där Bror hängde upp sin konst på väggen, medan Gördis lade sin på tallriken eller kakfatet, och hennes chef-d’œuvre var just palten. Med barnslig naivitet sittandes i Gördis kök, ännu oviss om den kärva världen där ute, kunde jag ägna mig åt frosseri där den efterföljande paltkoman var mitt enda bekymmer. Vem vet–kanske är paltkoman en enkel lösning på undermålig social distansering?

• Är ni sjuka eller har ni symptom får ni tyvärr inte närvara
• Folk i riskgrupp råds att fortsatt stanna hemma
• Max 50 anmälda