Kära Norrlänningar,

Hembygdsföreningen Birkarlarna kan triumferande blicka tillbaka på sitt nittionde verksamhetsår. Föreningens medlemsmatriklar hade sedan pandemin svällt och stämmorna var i regel väl bevistade. Älgstämman var inget undantag. Strömholms sal var fyllt till bredden av bröder i alla åldrar, vissa odlade sina första hakfjun och andra valde att pensionen skulle gå till Öskarls utbud. Hundratals valaffischer hade under den närmaste tiden tapetserat nationen från golv till tak. Allt stod på spel när Birkarlarna samlades för stämma den där ödesdigra septemberkvällen. När stämman sedan började lida mot sitt slut och den sista valsedeln slutligen drogs ur flammorna, beklätt med en norrbottnings namn, var både Storkarls, föreningens och hela nationens öde beseglat. Festen som följde pågick långt in på småtimmarna.

Höstterminen fylldes snart av samsittningar med nationens damföreningar, och Jamtamot, men bandet till vår systerförening Vajan blev allt närmare och mer kärleksfullt under de tre samsittningarna som hölls den hösten. Vi hade knappt hämtat oss från antikrundan innan Gärdesstämman, som alltmer börjar likna en fristående förening, fylldes av sång, renmärg och Norrlands djup. När paltstämman slutligen kom så var bröderna som samlats minst sagt förbryllade, om än lättade. De möttes inte av den nyvalde ynglingen utan av en flinande malmfältare, bekant sittandes med storkarlsklubban i sin ena hand och en nyckelöl i den andra. Den sjukdomsdrabbade #79 hade nämligen tillsett att #77 skulle styra föreningen i hans frånvaro. Paltstämman såg även en benbot av episka proportioner samlas in.

Föreningen slöt leden kring mustaschkampen, ett insamlingsdriv från prostatacancerförbundet, och lät självfallet gå till densamma. I slutet av insamlingen skulle 8500 kr ha donerats av bröderna. Om detta berodde på Birkarlens strävsamhet, ödmjukhet och stora hjärta eller att Storkarl med blidare ögon såg på fågeläskningar av de bröder som donerat till kampanjen låter vi vara osagt. Även inspektorsskiftet skulle komma att prägla verksamhetsåret, då det var av särskild betydelse för föreningen. Åter skulle en Birkarl, Storkarl tillika, representera nationen då #56 Tobias Sjöblom tog över inspektoratet.

Januari präglades av täta snöbyar över Uppsala. Det 63:e årliga Birkarlarenneth var här, och skulle detta år vara snöburen. Själva tävlingen gick under mer eller mindre ceremoniella former av stapeln på den nybyggda skidvelodromen. Frukostarna var denna gång särskilt ymniga och den ymnigaste av dem alla var Birkarlarnas. Under den gångna Rödingstämman fick nämligen Karl X en lysande idé för att bota sitt Rennethlags velighet och slutligen fastställa ett tema för utstyrslarna. En auktion hölls där lagets egna förslag “Sailor Moon” nådde höga summor men där en sammansvärjning av bröder budade över med temat “Rysshärjningarna i Frostkåge under 1809 års krig”. Iklädda utsvängda skjortor, blågula uniformer och kantiga hattar gick Birkarlarna till anfall med sabel och svartkrut. Trots en stark uppvisning från Vajan och “Hoojorna” som spelade in en CD till Renneths ära och sopade mattan med motståndet på skidbanan så segrade till slut Birkarolinerna. Stigar-jankus storskida återbördades till Birkarla-pörtet och vita band delades ut till segrarna.

Drygt 130 bröder, varav en ansenlig del fortfarande hämtade sig från fredagens samkväm i Strömholms, samlades den 9 mars till Jubileumsmärgbensstämma i Gamla salen. Dagen inleddes med tal och föredrag av Storkarlarna #56 Sjöblom och #69 Osvald t. Larsson. Snart följde Märgbenslunch och bandutdelning. Triumfband, föreningens gula band, delas ut till bröderna Apelqvist d.ä., Antti Jr. d.ä., Osvald t. Larsson och Westborg för sina stordåd, om vilket man kan säga att “det var på tiden”. Men det finaste sparades till sist. Gunnar Brandén, Karl X tillika, valdes av sina för stämman samlade bröder till en av föreningens Karlakarlar och erhöll därmed, efter ett decennium i styrelsen, föreningens gröna band. En storslagen jubileumsbankett följde med utförliga om än hämningslösa tal av #79 Hedenström, #68 Dahlberg Rehnman, #63 Wallsten och slutligen #74 Brandén.

Efter jubileumet lugnade verksamheten ned sig, men den extrainsatta Skottårsstämman fyllde återigen Strömholms sal till bredden. Trots ett påkostat jubileum valde styrelsen att dela med sig av överflödet till bröderna, och stämmoavgiften fastställdes därmed till 1kr. På Valborg höll Birkarlarna till på Studentvägens playa, och inte minst i den nybyggda bastun. Asadon med Vajan fick sig även ett nyupptryckt sånghäfte med bidrag från båda föreningarna. Sångerna skallade i lövverket den strålande junidagen, och långt efter att mörkret sänkt sig över Hågadalen. Verksamhetsåret har nu nått sitt slut, men vi blickar framåt mot den redan legendariska Sommarstämma som blivit dubbad “Fjällstämman”. Drygt trettio bröder samlas då vid Vassijaure stations gamla banvaktstuga för att hålla förhandlingar och förbrödra sig under midnattssolens ömma sken.

Dåd, Mannakraft, Ära
Storkarl #79 Simon Hedenström