Bröder, högst presumtive, och annat patrask!

När? 25/4 kl 16 dk 
Var? Strömholms sal

Oerhört glad är jag som återigen får dela ut den fantastiska gåvan som är information till var och en av er, bröder. Så pass glad är jag att ni inte får allt rakt och enkelt serverat på ett silverfat, utan ni måste (som sedan urminnes tider) ur en vägg av text utröna lite mening.

En sak jag lärt mig är att det finns många sätt att blidka en Birkarl, men ännu fler att uppröra, förarga och agitera honom. Historiskt sett har denna antika ragebait förärats Stavkarl, och är att betraktas som sin egen vackert omtolkade slags konst. Liksom picadoren hindrar man bröder från att hålla huvudet för högt. Liksom banderiljären låter man dem inte vila. Och liksom matadoren måste man vara smidig nog för att undvika sting och stång. 

Emellertid har jag inte uppfattat så mycket av det sistnämnda. Mycket hellre sitter en broder bekvämt för sig själv och förlustar sig. Luktar på blommorna. 

En som är kulturellt insatt kanske uppmärksammade hänvisningen till tjurfäktningen och tjuren Ferdinand. Sedermera kanske man har ett sinne för kultur och missat dessa referenser. Kanske läser man enbart Birkbladet. Men! I sådana fall har man naturligtvis koll på det allra väsentligaste: Birkarlarnas Hedersutmärkelse för Kulturinsatser. 

Under paltstämman anno 2025 avslöjades att det anrika priset tillfaller Ulf Lundström för sin forskning om bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun. Vilken bragd! Men vad tjänar ett pris till utan ett pristagande? Det kanske Ulf själv funderat på, för det är nämligen så att han skall NÄRVARA och mottaga sitt pris vid denna stämma!

“Vilken stämma är det nu då?” … undrar kanske en broder. JO! Det är MÄRGBENSSTÄMMAN anno 2026.

När? 25/4, med start 16dk 

Var? i Strömholms sal

Hur? Stämman inleds med ett föredrag av kulturpristagaren själv, men skuttar småningom vidare till bekant misär med skyhöga kortisolnivåer. 

Nu vet ni vad, när och var. En bra, dock inte sällan ställd, fråga är varför vi har stämmor. Den är hittills utan svar. En desto bättre fråga är varför vi har märgbensstämmor. Och den är bra av den anledning att den faktiskt har ett svar. 

Märgbensstämman är historiskt en väldigt satsig stämma, med flera tjogtals närvarande bröder, gamla som nya, och är i sin egen form en slags kultursatsning. Detta är naturligtvis på grund av det mäktigt tung-tung-tunga och uråldriga märgbenet. Märgbenet är föreningens eviga insignum och hänger ståtligt och präktigt i färgglatt utsirade band runt en Birkarls axlar, och tjänar – utöver att vara ett karakteristiskt drag för Birkarlen – som en viktig påminnelse om hur det var förr i tiden; förr, när man inte hade så mycket mer än ben.

Vidare är märgbensstämman ett ypperligt tillfälle för nya bröder att söka sig till föreningen och skaffa sig ett eget märgben. Det är föreningens tillväxt som jag, Stavkarl, i den mest anspråkslösa meningen, anser som den allra största kultursatsningen som går att uppbåda. Det har Parisa Liljestrand flera mejl i inkorgen att läsa om. 

Men bröder! På yttersta allvar är det ändå nya bröders anslutning till föreningen som driver den framåt till sitt oumbärliga förfall, och är något föreningen måste värna om till varje pris. Många av er har varit på er första stämma, och många av er minns den också. Desto viktigare minns ni hur otäckt, förvirrande, men också extremt spännande det kan vara. Likt en ny och grön schakal på savannen är man ständigt på jakt efter äventyr. Till och med er motstyckslöse Stavkarl med evinnerlig visdom i ryggen har varit där, och jag minns mycket från min allra första stämma. 

Det var några dagar tidigare när jag stod i baren på Orvar då plötsligt en lång och gänglig typ med mustaschbeprytt ansikte trädde fram, och frågade om jag kände till en viss förening på nationen. F.d. Stavkarl Bäckström den längre. Vagt bekant lät det, så jag rådfrågade min far. 

“Vad är det för förening?” Följt av: “Vad är det för kufar som vill vara med där??” 

Smått nervös var jag ändå, som skulle bevista min första stämma alldeles själv. “Hur skulle jag ens känna igen dessa birkarlar???” Svaret jag fick var konkret –– “du kommer känna igen dem, för ingen annan ser så ut”. 

När jag infann mig på Orvar ett par dagar senare passerade knappt ett ögonblick innan jag fick syn på min första Birkarl, som med stort leende och desto större ölmage varmt och inbjudande vinkade in mig till den skrockande hjorden som samlats i ölstimmet. Det var inte förrän efteråt jag lade märke till att de alla bar märkliga ben runt halsen. 

Kom till stämma, bröder! Om inte för kortisolnivån så för ert första (eller kanske andra [eller tredje]), märgben. Anmäl er gärna något smickrande till stavkarl@birkarlarna.se, alternativt på fysisk teckningslista på nationen (fr.o.m. 20:45 ikväll), med eventuella allergener om det så finns!

—
DMÄ
Stavkarl Frode